Om projektet

Green Highway är ett delprojekt inom projektet Green Highway – Ett grönt stråk av tillväxt mellan Sundsvall, Östersund och Trondheim. Det finns tre delprojekt, även kallat fokusområden, som arbetar med olika frågor. I Green Highway ligger fokus på fossilfria transporter.

Projektet pågår under perioden 1 september 2011 till 31 augusti 2014. Det är en fortsättning på ett tidigare projekt kallat ”SÖT – Ett samspel mellan Sundsvall, Östersund och Trondheim” som genomfördes 2008-2011.

Projektet är en del av SÖT-samarbetet och drivs av Sundsvalls kommun, Östersunds kommun (som är lead partner) och Trondheim kommune. Det finansieras av EU-medel ur den Europeiska regionala utvecklingsfonden inom ramarna för Interreg Sverige-Norge, ett EU-program för att stärka gränsöverskridande samarbete. Projektet stöds även av 19 svenska och norska partners.

De två andra delprojekten är Kultur- och upplevelsenäring, som arbetar med att utveckla vandringsturismen i området, och Studentstadsutveckling som verkar för ett ökat utbyte och samarbete mellan de lärosäten som finns i städerna.

 

Historisk bakgrund

Den historiska bakgrunden till Green Highway bygger på naturliga öst – västliga förbindelser. Handeln har länge varit viktig i regionen och redan under forntiden gick det en handelsled mellan Bottenhavet och Norska havet.

Under medeltiden vallfärdade många årligen i Sankt Olavs spår längs den pilgrimsled som utgår från Selånger och leder till Nidarosdomen i Trondheim. Jämtland blev vid den här tiden norskt och har skiftat statstillhörighet ett flertal gånger för att slutligen bli svenskt år 1645. Det har i bidragit till att inflytandet från Tröndelag har varit betydande.

Handel och transporter längs stråket bedrevs länge av forbönder som reste mellan de stora marknaderna i regionen för att köpa och sälja råvaror och förnödenheter. Gränshandel var mycket vanligt, man sålde järn, spannmål, linne, humle, smör, talg, skinn och fågel i Norge, därifrån köpte man med sig hästar, fisk, tyger, drycker, salt och kryddor tillbaka till Sverige.

Under 1700-talet utvecklades jordbruket, bland annat infördes potatisen, vilket gjorde att bebyggelsen och invånarantalet ökade i regionen. Skogen var också en värdefull tillgång och man använde älvarna för att flotta timmer ner till Norrlandskusten där sågverkstäderna fanns.

I slutet av 1800-talet kom industrialiseringen igång i samband med att järnvägen etablerades.  År 1882 stod sträckan mellan Sundsvall – Östersund – Trondheim klar. Järnvägen bidrog till en ökad turism, många resenärer sökte sig till fjällområdena för naturens och den friska luftens skull.

På 1900-talet kom den goda tillgången på strömmande vattendrag att bilda nästa fas i den industriella förändringen i regionen. Älvarna byggdes ut med vattenkraftverk och det uppstod en storskalig export av elektricitet.

Några decennier in på 1900-talet fick järnvägen konkurrens av bilen och vägnätet utvecklades. Huvudvägen mellan Sundsvall och Trondheim fick sin nuvarande sträckning 1958 och kallas nu E14.

Än idag är skog, vind och vatten viktiga resurser som bidrar till en hållbar energiproduktion i regionen, och de historiskt etablerade förbindelserna från kust till kust är en tillgång i arbetet med att utveckla framtidens infrastruktur och kommunikationer.